.

Text: Jea Jonsson
Uppdaterad 17 september 2010 17.41 Publicerad 17 september 2010 15.162010-09-17 15:16:31

Skillinge

Egentligen började allt tidigt i våras då en anhörig anmälde några anställda på ankaret för bristande bemötande och en Lex Sara-anmälan upprättades.

Det var efter denna det bara blev så fel.

– Vi fick bara höra att en anmälan var gjord men ingen talade om varför eller vem det handlade det om. Det fick vi veta först efter ett tag.

– Det vore väl rimligt att våra chefer i det läget pratade med oss innan man gick vidare. Det kunde ju ha funnits en förklaring.

När YA träffar personal vill de anställda inte citeras.

– Vår erfarenhet när vi säger vad vi tycker är att det kommer repressalier, man får någon lapp och blir kallad till enskilt möte med ledningen.

Bilden som de anställda ger är att det är väldigt lågt till tak. Fyra anställda fick till exempel lösa ut ett rekommenderat brev från kommunens personalchef med informationen om att man övervägde en skriftlig varning eller omplacering.

– Vi fick en lapp på posten, varför föregicks det inte av ett ordentligt samtal?

En av de fyra som varnas var inte ens med vid den händelse som ligger till grund för övervägandet.

– Det är helt absurt alltihop.

Efter anmälan om Lex Sara utsågs två utredare av socialchefen. Vid en inspektion på Ankaret höll personalen på en avdelning frukostrast bakom en stängd dörr. När utredaren frågade vem som skötte tillsynen av de boende förklarade en att de äldre ju hade larm om något inträffade.

Utredaren såg närmare på saken och det visade sig att de flesta då inte hade larmen på sig.

– Vi förklarade att skälet till varför alla inte bär dem är att de inte förstår hur de fungerar.

– Det spelar ingen roll hur många gånger vi lär ut hur de ska göra, de glömmer lika fort.

Men utredaren tog allvarligt på det hela och rapporterade vidare uppåt i organisationen.

– Det är inget nytt, så har det varit i alla de sex år som Ankaret funnits och det har varit med chefens vetskap. Det är ju märkligt att man inte sagt ifrån tidigare.

De som fanns med vid frukostrasten anmäldes. Samt en person som inte ens var där. På fredag ska övervägandet av varning upp till förhandling.

Efter detta har turbulensen på det särskilda boendet bara tilltagit. Att chefen kallar till personalmöte, då avdelningar under kortare stunder står obemannade, sker minst en gång i veckan. Både bakom stängd dörr och utan att boende bär larm.

– Det är helt okej att våra rutiner ändras men då måste vi ju få veta det. Nu hängs i stället personalen ut för något som ligger på chefens ansvar.

– Usel personalpolitik är vad det handlar om. Annars är det ett systemfel som genomsyrar allt.

De som YA talar med, det rör sig om ett tiotal, betonar alla att kommunikationen och informationen brister. Det blir uppenbart att personalen mår dåligt.

– Vi känner oss så fruktansvärt kränkta men ledningen verkar inte varken bry sig eller förstå hur vi känner oss. Vi får bara skit för att vi gör fel men ingen säger på vilket sätt.

De församlade bedyrar att de trivs jättebra i personalgruppen och med de gamla.

– Det är ju därför vi engagerar oss så mycket och det är därför vi också ställer upp på vår fritid för att göra det trevligt för våra äldre.

– Men aldrig att vi får så mycket som en klapp på huvudet av våra chefer. Man behöver också uppmuntran och stöd för att känna arbetsglädje.

– Av alla år som jag har jobbat inom vården, och det är många, har jag aldrig varit med om maken. All arbetsglädje är förstörd. Jag tänker söka första bästa jobb för att komma härifrån.